En söndag med propp i örat...

...eller hur det går när man oskyddad går på brasiliansk konsert.

Bakgrunden var att Helio bjöd mig på en stor galaföreställning med Daniella Mercury, den kanske största artisten i brasilien. Av gester och ord från Lourdes och Roberto förstog jag att detta var en mycket stor föreställning. Så någon reel chans att tacka nej fanns inte. För övrigt vore det en möjlighet att se det bästa brasilen kan erbjuda.

Ursprungligen var det tänkt att Helio och jag skulle äta en bit mat innan (och kanske ta en och annan pilsner), men Helio kom inte förrän lite senare. Men då kom han med fru och tre barn. Och då det blivit ont om tid körde Helio som en nervös italienare. Dvs som själva f-n.

Efter att ha lämnat två av barnen hos kamrater anlände vi till o'botanico. Entreen liknade ett stort nöjesfält, och vi som publik fick passera flera rader med vakter som granskade oss. Innanför grindarna köpte vi delikata "hamburgare", brödstycken fyllda med grillat kött och stekta grönsaker. När magen fått sitt forsatte vi promenaden, och kom till en stor öppen plan, omgiven av bevuxna bergväggar. På en sida fanns ett vattenfall som rann ned i en damm. Alltsammans var belyst med strålkastare som fondbelysning. Enligt Helio var det att gammalt dagbrott där man brutit sten för husbyggnad. Onekligen en fantastiskt fin utomhusarena.

När vi anlände fanns det ungefär 500 personer på planen. Helio tyckte det var en bra ide att var tidiga, då kunde vi ta oss bra platser så vi såg ordentligt. Och det tog vi, c:a 50m från scenen. På sidorna om scenen fanns 2 x 6 stycken stora högtalare, en försiktig uppskattning gav att tillsammans kunde 4000w matas ut i dem. Redan då spelades inspelad musik, och ljudnivån var i högsta laget tyckte jag.

Efter en lång väntan kom Daniella Mercuri och hennes band igång. Ljudet drabbade mig som en spark i magen och ett jetplan i öronen. Instinktivt kände jag för att pressa händerna för öronen och springa därifrån. Men det hade förmodligen varit ganska oartigt, Helio och hans familj tycktes njuta i fulla drag, de dansade och vinkade. Men jag led. Jag kände hur hörseln försvann minut för minut. En snabb inventering resulterade i nada. Ingen näsduk, inget tuggummmi. Det enda tillgängliga var konsertprogrammet. Ok, om det var allt jag hade fick jag väl göra det bästa möjliga av det. Jag rev loss en fyrkant, 30mm i fyrkant, vek ihop den och tuggade den till en gröt. Denna gröt tryckte jag in i högerörat (som var närmast högtalarna) tills en behaglig ljudnivå uppnåddes. Ny papperstuss till vänster öra, lite större denna gång. Då jag tyckte att höger öra fortfarande fortfarande var lite bullrigt gjorde jag en ny tuss och tryckte in denna ovanpå den första. Nu gick koncerten att uthärda.

Personligen är jag inte svag för skrikande kvinnoröster och notoriska upprepningar, men rythmen satt där och baletten sparkade onekligen med benen! Efter koncerten på vägen ut lyckades jag peta ut tussen ur vänster öra. Åtminstånde det mesta. Tussen i högerörat satt däremot fast. På parkeringen ryckte jag med mig ett grässtrå, lagom stort och styvt att duga till att peta med. Hemma på hotellet provade jag med grässtrået, men det lyckades inte. Fram kom pincetten ur fickkniven, och med den petade jag väldigt försiktigt utan att lyckas. Jag provade med vatten, men inte heller det lyckades. Med en slurk whisky lyckades jag sommna med klump i örat.

Söndag morgon

=============

Morgonen efter beslöt jag mig för att örat måste rensas. Inte ens om det var ofarligt (och jag visste inte om det var riskabelt att vänta en vecka) ville jag gå omkring som en halvdöv zombie. Så efter frukosten packade jag med mig passet och gav mig ut på jakt efter en läkare.

Efter en vandring norrut under 1 timma utan spår av sjukvård gav jag mig in i en hotellreception för att fråga efter en karta eller eventuellt få tips på et sjukhus. Jag var lite osäker på vad ordet "hospital" hade för innebörd, det kunde ju lika gärna betyda dårhus som i sverige. Och att peka sig i örat och snacka om dårhus kunde missförstås ! I receptionen begrep portiern ingen som helst engelska. Men han tillkallade en tjej i 20-års åldern. Hon var tydligen gäst på hotellet och kunde tillräckligt med engelska för att en livlig diskussion kunde starta. Jag gjorde en teckning på "öra" + "grej" med en pil emellan, hon tolkade för de andra som samlats.

Hela gruppen diskuterade och telefonerade, samt skrev små lappar där den kliniken de just talade med antecknades. Undet tiden försökte jag fråga efter vad det kunde kosta, jag hade dåligt med real (brasiliansk valuta). En av gästerna (flickans far ?) sträckte upp 2 pekfingrar och erbjöd sig att växla till kursen 1:1. Jag tyckte inte jag hade mycket till val en söndagsmorgon, så jag bytte till mig 100 reals. Sedan blev jag satt i en taxi vars förare noga inpräntades med allt de visste.

7 Realer och 20 minuter senare var jag framme vid Hospital Cajaro på Sao Jose. Där i ambulandintagets fortsättning fanns "biljettluckor" där jag fick visa min bild på "Öra + grej". Receptionisten förstog ingen engelska, men verkade fatta ungefär vad det gick ut på. Han förde mig till en läkare som talade riktigt bra engelska. Efter att receptionisten skrivit av diverse slumpvis valda delar av mitt pass kom jag tillbaka till läkaren. Han visade in mig i akutmottagningen och fortsatte in i ett undersökningsrum om c:a 10 m2.

Som enda belysning fanns 240watts lysrör. I rummet fanns en brits, ett tvättställ tillverkat av rostfria plåtar, två syrgastuber och en diatermiapparat där en (viktig?) strömbrytare var borta. Ett plåtskåp med glasfront samt en låst(!) hållare för häfta fullbordade rummet. Efter några minuter kom läkaren tilbaka in i rummet. Han förklarade att man saknade öronspecialist, men att han kunde göra ett försök att ta bort proppen. Han hade med sig en öronkikare samt ett sterilpaket. Paketet innehöll en bucklig öronkrok och några kompresser.

Först kikade han med öronkikaren, sedan körde han in kroken och petade fram en liten bit papper. Sedan lyckades han demontera delar av öronkikaren så att han kunde hålla upp örat med kikaren och peta med kroken samtidigt. Men trots hjälp av tillkallad sköterska lyckades det inte att få ut mera.

En annan läkare kikade in. Han var ljus och hade glasögon men saknade kunskaper i engelska. En tredje läkare, mörk med glösögon och viss engelska kom också in, han erbjöd sig att ta över. Vilket den förste läkaren accepterade. Denne läkare petade i örat och försvann med ett "wait here". Han kom tillbaka med en liten hög grejor, en fyrkantig rondskål, en halvliter vätska i engångsförpackning, en engångsspruta och en kanyl (hjälp tänkte jag), samt någta kompresser. Han placerade rondskålen vid huvudändan av britsen och bad mig ligga på rygg med huvudet i skålen. Kanylen stack han i vätskebehållaren (tack för det) och fyllde sprutan med vätska. Sedan sprutade han in den varma vätskan i örat. Det lät som ett vattenfall och var en aning hett. Detta upprepade han ett antal gånger.

Varje fyllning verkade besvärlig, så efter ett 10-tal fyllningar bytte han taktik. Jag fick svalare vatten och fyllningen gick mycket snabbare. Efter ett tag kom jag på vad han höll på med, han fyllde sprutan med resterna ur rondskålen! Men proppen satt kvar. Själv hade jag fått ett behov av att uppsöka "sanitetes maskulinus" och fick en vägbeskrivning.

Ut genom dörren, till vänster in i en korridor där det fanns 3 sängar på var sida om mittgången. I sängarna låg det patienter som inte verkade helt kuranta. De var alla klädda i någon sorts pyamas så de hade troligen legat ett tag. I slutet av korridoren fanns 2 dörrar där jag skymtade en toalettstol i varje. Jag valde dörren till vänster då soptunnan framför var lite mindre framträdande och gick in. Men jag höll på att vända direkt. I och omkring holken fanns blodblandade spyor. Jag kände mig tvingad att spola INNAN jag ens ville pinka där. En stund verkade det som om innehållet skulle svämma över, men ett par centimeter från kanten slutade det att stiga. Lättad på urin kostade jag på mig att spola ytterligare en gång och funderade på var jag skulle tvätta händerna (för det är jag uppfostrad att göra). Utanför toaletten fanns en vask som kanske skulle ha accepterats på en svensk bensinstation (och de kan verkligen vara snuskiga), men jag avstod. I stället mötte jag en äldre man med jättelika blåtiror, så som skallskadade människor kan se ut och ett allmänt ruskigt utseende.

På återvägen kunde jag notera att en av de som låg i sängarna låg med ett underbensbrott. Och hade legat ett tag då benet var spjälkat med 2 "kronor" (ringar man sätter utanpå benet, förankrade med stift som går tvärt igenom benet). Dessa kronor håller benbitarna på plats medan läkningen pågår. De ursprungliga skadorna var nästan helt läkta så han verkade att ha legat i flera veckor. Det började kännas lite obehagligt!

Återkommen till min "glasögon och engelska" försedda läkare fick jag en remiss till "Hospital de Clinicas" där öronläkare skulle ta hand om mig. Jag tog min läkare i hand och tackade, han hade gjort vad som var möjligt här. Att peta hål i trumhinnan och kanske ge bestående men var varken han eller jag intresserade av. Ute på gatan hittade jag en läkare som läste på remissen och satte fart. 5 realer senare klev jag av utanför "Hostpital de Clinicas" Fortfarande desorienterad av min dåliga hörsel letade jag mig fram till akutintaget.

På Hospital de Clinicas

======================

12:15 sparkade jag upp entredörrarna till akutmottagningen och möttes av något som såg ut som en film. Fast nu fanns jag mitt i handlingen. Till vänster fanns några rader med stolar, i mitten en receptionsdisk och till höger ytterligare stolar. Gruppen till vänster var befolkad med ett 20-tal människor, de ser ut som folk brukar se ut när de släpat sig till en akutmottagning. Fast de såg eländigare än vad jag är van vid från sverige (som tonårsförälder har jag gjort ett och annat besök). På en bår halvlåg en man med buksmärtor, omgiven av vad som troligen var fru och dotter. Bakom receptionsdisken som utgjorde en ö i lokalen fanns en korridor som sträckte sig både åt vänster och höger. Utmed korridoren fanns numrerade dörrar och utanför dessa väntade ytterligare människor.

Jag gick fram till disken. Bakom den förde den ena av de 2 manliga receptionister en intensiv diskussion med en äldre kvinna. Jag viftade med min remiss och fick ett avvisande svar. I brist på bättre ideer stog jag kvar, tog upp mitt pass och viftade med det. Efter att ha avslutat samtalet med kvinnan sträckte sig receptionisten efter passet och remissen och försvann till ett inre rum. Den andre receptionisten var hela tiden upptagen med att studera en kolorerad veckotidning, han såg inte ens upp när jag kom. "Min receptionist" kom tillbaka, han gestikulerade åt mig att sitta ned i rummets högra del. Jag satte mig i högra delen och upptäckte så småningom varför det var nästan tomt. Det verkade vara avsett för pretala (=barn?).

Efter en stund återkom "min" receptionist och tecknade att jag skulle komma till telefonen. Där meddelade en Dr Watson att jag skulle komma 7:30 nästa dag, gå till 6:e våningen där skulle Dr Watson ta bort saken jag hade i örat. Under tiden ringde en annan telefon, då reste sig tidningsläsaren och svarade!. EFter att ha snattrat ett tag sjönk han ner vid sin tidning igen.

Dag 2 på Hospital de Clinicas

=============================

Sättet att arbeta och språksvårigheterna gjorde att jag beslöt mig för att försöka komma ännu tidagare än 7:30. Jag återvände till hotellet, bad dem att kontakta helio lite senare, meddela honom att jag inte skulle hämtas på måndagen som vi avtalat, utan att jag skulle ta mig själv till volvo lite senare. På måndagen gick jag upp kl 6, duschade och konsumerade melonskivan juicen (tänk på NYPRESSADE apelsiner!) och det färska brödet. Efter kaffet kunde jag fånga en taxi och anlända till hospitalet kl 7:00.

Jag siktade på receptionen (Watson sade visserligen 6:e våningen, men det fanns två byggnader runt akutintaget och bägge var mera än 6 våningar). Denna morgon fanns en lång kö utanför. Visserligen slutade den vid höger sida bredvid akutintaget, jag skulle gå in till vänster till receptionen. Där fanns en vakt som inte ville släppa in mig, han gestikulerade mot kön till höger. Men jag antog rollen av "ickeförstående" amigo och viftade med passet. Det var en bra nyckel för efter någon minut släpptes jag in.

Väl inne i receptionen fick jag anvisning att sitta ned i stolarna till vänster. De utgjorde en kö, där man tydligen flyttade sig efterhand som kön betades av. Jag var nummer 14. Efter en halvtimma var det min tur att träffa en receptionist. Här hade jag ingen tur, jag hänvisades till en ny kö, denna gång i hallen utanför, dit den långa kön från gatan också ringlade sig. Tillsammans med 50 andra stod jag i kö, som ringlade sig utmed en rad stängda luckor. Kön's rikting var direkt motsatt den som ringlade sig från gatan och först förstod jag inte hur det fungerade. Men efter en stund hade jag kommit fram mot 3 luckor som var öppna, den närmaste hade en skylt som verkade säga ungefär "remisser akuta".
Inne i lokalen,sort som ett svenskt garage arbetade 10 personer, de flesta med vad som såg ut som telefonister. Vid c:a 8:30 var det min tur att komma fram till en luckan. Här fanns en receptionist (som naturligtvis inte kunde någon engelska). På tiden 20 minuter lyckades han registrera mig i en as400 (förra stället gjorde det på 5 i en hp-3000). Med gester och fingar fick han förklara att jag skulle ta mig upp till 5 våningen via en dörr.

Om intaget var rörigt var lokalen jag kom in i något värre. Omedelbart innanför dörren stod männsikor packade, de fortsatte genom en ny reception och bort i en korridor om kanske 30 meter. Receptionisten tog mina papper, pillade i några mappar, och pekade bortåt korridoren. 8:45 var klockan när jag slog mig ned på golvet i korridoren. Temperaturen var snarare över 30 än under.

Korridoren hade 8 dörrar per sida och innehöll ungefär 100 personer ur alla åldrar. Jag började fundera på om jag skulle passera några övermålade glasdörrar, men avstog då jag lämnat mina papper och skulle ha svårt att förklara mig om jag kommit fel. Då och då öppnades en dörr och ord talades. Jag funderade på om jag skulle känna igen mitt eget namn om det uttalades på samma sätt som andra ord uttalades. Men det gick bra, 9:15 var det min tur. Dr Watson i egen person välkommnade mig. Lokalen var annorlunda, parallellt med den korridor jag väntat i gick en annan, med sidoväggar som lämnade en gång utmed ytterväggen. På så sätt fick man en rad halvt avskilda mottagningsrum men kunde fritt kommunicera och transportera utmed hela raden mottagningar.
Watson började att förhöra sig om hur det hade gått till. Han kikade med en öronkikare och försvann. EFter en stund kom han tillbaka med en jättelik spruta, en plastkaraff och lite andra grejor. Snabbt och enkelt fixade han tempererad vätska (han ställde karaffen i tvättfatet och blandade varmt och kall vatten!). Dags för spolning. Denna gång fick jag sätta mig i en stol som likande en tandläkarstol, fick en handduk över axlarna och en sköterska höll en rondskål under örat. Man förklarade noga för mig att detta skulle bli "omtumlande".

Så startade han spolningen. Så där värst häftigt var det inte, men jag var ju van. Efter några vattenfall bytte han sida och sprutade i vänster öra i stället. Lite optimistiskt tyckte jag, men han fick fram en hel del. Fast det kom lyckligtvis bara från vänster öra. Tillbaka till höger öra, han tog fram en mycket finare krok (än de hade på förra hospitalet) och började peta. Det var inte behagligt. Men efter en 15-20 minuter kände jag plötsligt att det lättade och att det kom ljud från höger. Någon stund senare hade allt rensats bort (alla pappersbitar alltså).

Dr Watson skrev ut ett recept på droppar jag skulle hälla "en droppe i örat" 3 ggr dagligen. Hur fan man skulle få en droppe i örat berättade han inte och jag förstod heller inte svårigheten förrän jag provade på hotellrummet (det kommer inget, inget och sedan fylls örat med vätska. Ungefär som ketchup i glasflaska).

Sammanfattning

==============

Mitt besök tyckte jag var en intressant upplevelse. Jag behandlades väl, blev korrekt behandlad, och betalade inte ett öre! Jag såg ingen annan som hanterade pengar. Där kan man tala om fri sjukvård! Att lokaler var slitna och möjligen överbelagda, det förekommer även i sverige. Kanske någon svensk inspektör skulle anmärkt på något, men inspektörer i sverige kan konsten att anmärka.

Peter Håkanson, Virtuell & Interaktiv Utveckling

Ett smakprov från Daniela Mercurys CD